Sömnbrist

Att sova har fått en helt annan innebörd efter vi fick barn. Sömn såg jag som något självklart och något som jag oftast kunde få när jag behövde det. Men, sedan kom barnen :). Och då fick sömn plötsligt en helt ny betydelse.

Sömn som jag innan tog för givet, blev något som jag måste försöka trycka in för att kunna överleva. Man kunde inte längre få det när man ville eller behövde, utan man fick ta det när man kunde. Det blev nästan som en konstant jakt varje dag där man förtvivlat försökte se en liten halvtimma som en möjlig liten tupplur. Om man väl somnade in då så kände man omedvetet stressen av att vilken minut som helst kan vara den sista, så man somnade aldrig in så där djupt som man brukade.

När vi först fick Lilja så var vi uppe många gånger bägge två under natten, mest jag så klart :), sådär normalt var 2:a 3:e timma under natten. Det är klart att man var trött men samtidigt var det så otroligt att vi hade en liten bebis där som vi hade skapat, och man kände inte riktigt av tröttheten. Det är otroligt hur kroppen kan adaptera sig utifrån omständigheterna. Ganska snart började Lilja sova 4:a timmar, ibland även 6 timmar i sträck. När hon var tre månader och jag började jobba igen så sov hon genom hela nätterna. Men sedan kom Sofia...

Då blev det andra bullar i huset. Sofia var inte samma "sorts" bebis som Lilja hade varit :). Nej, det här var något nytt. Hon ville inte sova alls. Sofia hade kolik under sina första 6 månader och grät väldigt mycket och sov som sagt knappt alls. När jag ser tillbaka på hela hennes första år så känns det som en dimma. Både jag och Eric var så förstörda från för lite sömn och press av kolik osv. Man tänkte ju inte ens klart.

Efter Sofias första år så blev det lite lättare, vi sov lite bättre och livet stabiliserades "lite" mera, men det var långt ifrån "bra." Vi var fortfarande "helt" slut och det bidrog till mycket bråk mellan mig och Eric, som ju gjorde en ännu tröttare. Sofia ville fortfarande inte sova. Hon ville inte sova nätterna igenom varken i sin egen säng eller i vår. Det andra och tredje året fortsatte i samma anda.

Nu är Sofia på väg att fylla 3 om ett par månader och det har blivit enklare. Vi kämpar fortfarande i samma anda. Varje kväll är det ett kämpande när vi ska lägga barnen. Sofia vägrar att sova, men hon somnar till slut. Antingen sover hon i sin säng eller så sover hon i vår. Vi har slutat med att försöka få henne att sova i sin egen säng. Det är lättare för oss alla. Och så känns det som att denna tiden har ett slut. Och det är otroligt mysigt att gosa ihop med de små på nätterna. En dag kommer de inte vilja sova med oss längre.

Vad som drastiskt har ändrat sig nu den sista tiden är att barnen har blivit så mycket mera självständiga. Både jag och Eric kan fortsätta och sova (med ett öga öppet) medans barnen sköter sig själva. De leker i sitt rum på morgnarna och är jättenöjda. Ibland i flera timmar. Det känns som att man ser ljuset i slutet av tunneln.

Sömnbrist är verkligen inget skämt. Det kan göra en deprimerad och alldeles galen. Det används ju som tortyr för fasen. Men det man får se till när man går igenom denna period är att man kommer se tillbaka på den här tiden i livet som en väldigt kort flytande period. Och jag skulle aldrig vilja byta ut dessa galna, deprimerande dagar mot något annat.

Busfröna i vår säng :)