Bed Rest

Jag är för tillfället på bed rest (vad heter det på svenska?). När jag gick till min koll i onsdags så skickade doktorn mig direkt till sjukhuset för en längre kontroll. Han var orolig över preeklampsi fortfarande och sa till mig att jag antagligen skulle få vara på sjukhuset i 12 timmar på kontroll och möjligtvis förlossning. Jag blev jätteskrämd och fick panik i och med att liten bebis hade ju i onsdags närmare 5 veckor kvar att baka i ugnen. Doktorn försäkrade mig om att bebisen skulle klara sig nästan garanterat lika bra som ett barn som är fött efter 37-40 veckor men att vi självfallet ville behålla bebisen i magen så länge vi kan. 

När jag hade legat på sjukhuset i några timmar och de kollat mitt blodtryck, urin och blod för onormalheter så hade alla mina värden stabiliserat sig. Doktorn pratade med sjuksköterskan och kom fram till att jag kunde gå hem men skulle vara på bed rest. Det var ju jättebra tänkte jag att värdena stabiliserat sig så pass att jag kunde gå hem men bed rest!? Hur kan man vara på bed rest när man har en 2-åring? Det fungerar liksom inte. Det finns olika grader av bed rest och de ville att jag skulle vara på den typen som i princip ger dig möjlighet att gå på toaletten men resten av tiden ska man ligga i sängen. Alla tankar som gick i mitt huvud var hur ska det gå med Lilja, huset kommer förfalla osv. Men som tur var så kunde Erics mamma hjälpa mig i torsdags och hans pappa i fredags. Så gulligt. Så de var här medans jag låg i sängen haha. Känns så konstigt när man ändå känner sig något sånär ok. 

I fredags skulle jag tillbaka till doktorn för en koll till för att se att värdena höll sig nere. Blodtrycket var fortfarande högt men jag hade ingen protein i urinen eller huvudvärk. Doktorn sa att jag kunde gå hem men fortsätta vara på bed rest. Jag frågade om jag kunde i alla fall laga lite mat och städa lite lugnt. Han var ok med det men ville inte att jag skulle gå ut någonstans eller ta i för mycket utan att jag skulle vila så mycket jag kunde. Det var ju jättebra nyheter tyckte jag. 

Alla har varit så otroligt snälla de senaste dagarna och erbjudit hjälp från höger till vänster. Susanne kom över med middag i torsdags. Så himla gullligt! Jag har så svårt för att fråga efter hjälp eller ta emot det dessutom, men den här gången måste jag göra det. För min lilla bebis skull. Det kanske är en svensk grej det där!? Sköterskan på sjukhuset sa det i alla fall :). Det känns skönt i alla fall att jag inte behöver be om hjälp för att städa, tvätta osv. Utan den största hjälpen är ju om folk skulle kunna hjälpa till med Lilja. Alltså ta henne till parken eller vad som. Bara så hon kommer ut emellanåt. 

Nästa vecka kommer jag ha en hel del hjälp. Folk är verkligen helt otroliga. Påminner mig verkligen om att man måste göra likadant i gengäld när det händer någon annan oförutsedda saker.