Jag menar detta har ALDRIG hänt. Jag ska ringa Eric snart och berätta för detta är stora nyheter. Vi har tagit Sofia på restaurang kanske 20 gånger totalt (under hennes 18-månaders liv) och varenda gång så har det varit TOTAL katastrof med skrik och hysteri, mat som kastas, jag och Eric som måste skövla vår mat in i käften och sedan turas om att gå utanför restaurangen med Sofia för att undvika att bli mördade av någon annan restaurangkund. Om blickar kunde mörda menar jag.... då hade vi legat i jorden för längesedan.
Jag menar inte värt pengarna eller hur?! Men idag så var det något helt annat. Sedan så vet jag så klart att det kanske inte är jättevanligt att en bebis på ett år kan sitta still vidare länge (även om jag har bevittnat många som gör det), men så som det har varit för oss slår allting. Så ska det inte behöva vara tycker man.
Sofia fyllde 18 månader den 30:e oktober och den här månaden har hittills varit den bästa månaden vi har haft med henne. Hon har lugnat ned sig något så markant och vi kan nu njuta av henne på ett helt annat sätt. Det är inte det här extrema humöret längre med skriket som aldrig tog slut. Jag tror det har mycket med att göra att hon är mycket mera självständig nu. Hon kan kommunicera mycket mera.
Den senaste månaden så har orden bara sprudlat ur henne.
Nattrutinerna går så mycket bättre och likaså tuppluren på dagen. Det är faktiskt helt otroligt vilken förändring det har blivit. Jag och Eric var redo att söka upp hjälp för vi visste inte längre vad vi skulle ta oss till. Jag kommer ihåg att Sofias Doktor sa till mig, när vi var där för en rutinkontroll, att hon var helt säker på att om en sisådär 3-6 månader så skulle allt ändra sig för oss... jag trodde inte på henne en sekund... men det skulle jag tydligen gjort. Jag är nästan liten rädd för att tro på att det kommer hålla i sig men jag ska försöka att inte tänka så utan bara njuta av hur det är nu.
Jag har absolut ingenting dåligt att rapportera utan allt är som ur en sagobok. Eller kanske inte riktigt så hehe.
Många människor, verkar tycka att det är tabu att skriva eller prata om jobbiga tider man går igenom med barn eller att mammalivet kanske inte alltid är som en dans på rosor. Och ärligt talat, det vet vi ju alla som är mammor att det inte är haha.
Jag tycker inte att det är tabu överhuvudtaget utan hälsosamt att diskutera jobbiga tider i ens liv generellt sett, så att man förstår att man inte är ensam om att känna på vissa vis, eller att man inte får känna på vissa vis. Om det är någon stund i ens liv som det är viktigt att man är ärlig mot sig själv och mot sina "genuina" vänner så är det ju i svåra stunder i sitt liv, och då man behöver det stödet. Eller hur?!
| Liten sitter och läser i sitt tält <3 |