De Sista J#$%&@a Gravidkilona

Ahhhhh tystnaden som råder när bägge barnen sover på samma gång är oslagbar. Jag lyckas tajma detta ibland på eftermiddagen då Lilja fortfarande sover middag efter lunch de flesta dagar. Hur gamla är barn då de slutar sova middag? Kan man fortsätta det in i tonåren? Det är då verkligen något som vi försöker hålla stenhårt kvar på. Det är min paus under dagen. Då stänger jag av TVn, radion, allt som låter i huset och bara njuter i fulla drag av tystheten. Idag är även Eric iväg och träffar en kompis, vilket jag välkomnar med öppna armar då och då. Självklart är det min favoritperson att hänga med men det är ganska skönt att bara vara jag ibland också. Speciellt som nu då alla vill ha något från mig i alla lägen ;).

I alla fall jag hade tänkt att skriva om de sista envisa, $#*&@@, irriterande gravidkilona som aldrig verkar vilja försvinna. Efter både Lilja och Sofia kom jag hem från sjukhuset och hade förlorat i princip alla gravidkilon förutom kanske 10-15 lbs eller så. Det känns då helt underbart och få tillbaka sin kropp igen och man känner sig lätt som en fjäder (även om man inte är det - men till skillnad mot vad man var så känns det i alla fall så). Så jag hade ju en bra start i bägge fallen. MEN det som har hänt båda gångerna är att jag förlorar de kilona från första början och INGET mer därefter (hur jag än strävar). De hänger kvar. Jag har denna gången efter graviditeten satt mitt hopp i amningen och jag har även försökt äta någotsånär bra och tränat flitigt men INGENTING hjälper. Det är ju jätteroligt när man får fina kommentarer då folk tycker att man har gått ned i vikt snabbt efter födsel och bebisen bara är två veckor gammal. När bebisen närmar sig 5 månader så är det inte lika "impressive" eller roligt längre och kommentarerna minskar drastiskt. Med Lilja så tappade jag inte de sista kilona förrens då Lilja var närmare 1 1/2 år. Så länge har jag bestämt mig att det inte ska gå denna gången. Vad som hände sist gång var att jag såg ett kort på mig själv bakifrån då jag bar ett linne och hade värsta ryggfettet. Det har jag inte annars så jag blev minst sagt störd av det kortet och tog tag i viktnedgången efter det. 

Nu hände detsamma sak när jag fick se kort från Erics födelsedag och jag hade ännu en gång samlat på mig ryggfett. Jag vägrar att låta detta gå längre nu så jag har bestämt mig för att ta tag i det hela. 

Det som hjälpte mig sist gång att förlora vikten var ett program som heter "Loseit." Man laddar ned den som en app på iPhonen och börjar logga mat och träning. Man får ett visst antal kalorier som man kan äta per dag och som man får försöka hålla sig till. När man tränar loggar man även den som gör att man får äta ännu mer, vilket gör att man blir mer motiverad till att träna.

När jag först började logga så blev jag chockad över hur mycket jag verkligen åt och hur mycket kalorier viss mat bestod av. Man får verkligen upp ögonen och lär sig vad man kan äta mer av och känna sig nöjd över. Man lär sig att om jag äter denna chokladbiten så får jag äta mindre till lunch eller middag. Man lär sig att balancera helt enkelt. Jag kände mig väldigt hungrig i början tills jag lärde mig hur jag borde äta för att känna mig tillfredsställd. Självklart så blir det ju ibland att man fuskar men det viktigaste är att man kommer tillbaka. Det kan låta som att det är jobbigt att logga all mat. Och ja, det är det men denna appen hjälper en, en bra bit på vägen i alla fall. Man kan scanna "bar codes" från mat man köper och den maten som man loggar ofta sparas osv. 

Jag har loggat min mat idag och jag sitter nu här vrålhungrig. Men jag tror det också handlar om att jag måste minska min magsäck en bit. Den är nog rejält töjd vid det här laget. Jag får dricka mycket vatten för att stilla min hunger. Vi får se hur det går. Har ni några tips om hur ni förlorade era gravidkilon? Mottages gärna!

Vi var ute på en prommis idag till parken så jag har loggat den promenaden :). Hela 133 kalorier!

Första gången som Sofia satt i Boben utan bilsätet.

Liten somnade så gott på promenaden till parken.

Utsikt på väg hem. Inte fy skam!

Tiden efter födseln

Har varit allt annat än lugn och rofylld. Det började med att jag gick från vår gamla lägenhet till BB till att jag gick till vårat nya ställe direkt efter BB, två dagar senare. BB var underbart då jag blev uppassad dygnet runt. Cottage Hospital är helt otroligt fint och nybyggt. Rummen är urfräsha och man kan ringa och beställa restaurangmat nästan dygnet runt. De tog också hand om bebisen under några timmar på natten så att man kan få en stund att sova. Det var så skönt efter att varit gravid så länge, packat för all flytt, och bara var fysiskt och psykiskt utpumpad. Allt började bra men little did I know...

När jag lämnade BB kom jag till vårt nya hem som fortfarande var. upp och nedvändt. Det var en byggarbetsplats med målare, snickare, rörmokare osv runt hela huset. Vårat sovrum (som var det enda rummet vi kunde befinna oss i) hade inga gardiner så jag satt helt exposed på sängen inför alla arbetare som sprang förbi stup i kvarten. Jag var bra mörbultad efter födseln och åt smärtstillande tabletter (som inte var starka nog) och hade problem med amningen. Det gjorde så ont och mina bröstvårtor blödde och fick blåsor på sig. Varje gång det var dags för bebis att suga sig på bröstet var som tortyr. Men jag hade gett mig fan på att jag skulle amma så att ge upp fanns inte på tal. För att lätta smärtan så använde jag krämer och försökte lufttorka vårtorna då det gjorde grymt ont att ha en T-shirt på sig ens. Där satt jag med brösten rakt ut och folk som sprang runt väggarna. Det var hemskt jobbigt. Till slut så sket jag i vilket för jag orkade inte med det. Alla byggarbetare har säkert sett mig näck vid det här laget säkert. Snälla Laurie kom förbi med bröstvårteskydd som hjälpte otroligt mycket och till slut gick smärtan över tack och lov. 

Samma dag som jag kom hem så kom mamma in till oss mitt i natten och hade otroligt ont på ena sidan av magen. Hon fick åka raka vägen in till akuten och det visade sig att hon hade fått en gallstensanfall och behövde opereras på momangen. Mamma ringde mig på morgonen innan hon skulle ned och operera sig och sa att hon inte vågade operera sig innan vi visste att hennes försäkring skulle täcka operationen. Jag klandrar henne verkligen inte för det då vi alla vet hur hutlösa summor man kan bli skyldig i sjukräkningar här i USA. Så det var bara för mig att ringa till Sverige som hade hand om försäkringen för att få svar på tal. Jag blev transfererad till säkert sex olika ställen. Till slut fick jag tag på en människa i Danmark som skulle verifiera försäkringen och ringa mig tillbaks. Samtidigt som jag är på tel med Danmark så ringer telefonen från sjukhuset och kirurgen som ska operera mamma vill prata med mig. Han säger att vi måste skynda oss att ta ett beslut för nu var alla redo att gå in för operation. Jag får panik ock ringer Danmark som fortfarande inte har fått svar men människan som jag pratar med säger att hon är ganska säker på att operationen kommer täckas. Då ringer min bror från Sverige och jag får ge honom ett snabbt svar att mamma är på sjukhuset och ska in för operation men är ok. Han blir livrädd men jag var tvungen att lägga på luren för på andra linjen ringer mamma som nu är redo för operation. Jag berättade för henne vad de hade sagt i Danmark och hon valde att då operera sig. Jag hör i bakgrunden hur sjuksköterskorna preparerade för operationen att starta. Sekunden då vi lägger på luren så ringer de från Danmark och säger att de inte kunde verifiera försäkringen. Jag fick panik. I samma stund som allt detta sker så skriker Lilja att hon vill ha det ena och det andra, bebis gallskriker, jag är svinhungrig då jag inte har något kök just nu och Eric var iväg och flyttade det sista med huset osv. Stressen var på högsta nivå. Som tur var fick vi reda på till slut att operationen var täckt till 100% genom mammas hemförsäkring. 

På kvällen senare samma dag så väcker jag Lilja som håller på att brinna upp. Hon har jättehög feber och vi börjar ana att vi får ta henne till akuten också. Jag bröt totalt ihop. Vi ringer doktorn som sade att vi inte behövde komma in så länge inte febern gick över en viss grad. Följande dag så har hon utslag över hela ryggen och bröstet. Jag börjar förtvivlat googla om utslag hos barn och får se en artikel som stämmer exakt. Det var inget att oroa sig över utan det skulle gå över av sig självt. Det var en väldigt vanlig barnsjukdom. 

Detta var en av de värsta 48 timmarna som jag gått igenom. 

Nästa dag kommer mamma hem och mår oförskämt bra för en som precis har opererat sig. Operationen hade gått jättebra och hon var som en ny människa vilket var underbart. 

Det dröjde dock inte länge tills mamma insjuknade i någon sorts extrem förkylning som inte ville ge sig. Den varade närmare tre veckor eller så. Lilja var väl också ordentligt sjuk i sisådär en och en halv vecka. Allt detta samtidigt som vi knappt sover på nätterna eller någon gång för den delen och bebis bara skriker och skriker och skriker. 

Tiden därefter var betydligt lugnare men fortfararande jobbig då huset fortfarande inte är klart, det är en byggarbetsplats vilket gör det svårt med Lilja då jag får passa henne varenda sekund. 

Jag håller tummarna för att köket kommer bli klart nu inom de närmsta veckorna. Håll tummarna för mig :). Kramar

Födseln

Fortsättning från detta inlägget...

Eric och jag åkte tillsammans till sjukhuset klockan 22:00. Mamma skulle också vara där men stannade hemma med Ben och Lilja tills vi visste att detta var på riktigt. Ben skulle ta hand om Lilja då mamma skulle vara med i rummet. När vi väl kom till sjukhuset så var mina värkar riktigt starka. Jag tajmade de fortfarande och de höll i sig, men man är ju ändå osäker då man kan bli hemskickad (vilket jag inte ville bli). Samtidigt som att man vill nästan åka in då bebisen är redo att poppa ut så har man ju hört historier där bebis nummer två kan komma väldigt snabbt när det väl sätter igång. 

De tog i alla fall in mig direkt i ett rum där de skulle kolla hur långt gången jag var. Jag tror jag var runt 4 cm då jag kom in. Jag trodde att det skulle vara mer då jag hade så ont. Sjuksköterskan sa till mig att jag kunde åka hem om jag ville och fortsätta den tidiga födseln hemma eller jag kunde också välja att stanna. Jag valde att stanna, vilket var tur för det fortsatte ganska hårt. Jag valde att få en epidural, likadant som med Lilja. Jag fick den runt klockan 23:30. Läkaren som gav mig den stannade och pratade med oss jag vet inte hur länge. Han sa till och med att han aldrig hade stannat så länge hos några. Jag kände bara att jag ville att han skulle dra. Hur som helst så är det så underbart när den börjar verka. Man kan verkligen andas ut litegrann. 

Efter jag fick epiduralen så sa sjuksköterskan till mig att jag skulle försöka sova och så får vi se hur det fortlöper. Det var likadant som med Lilja, det gick väldigt fort. Jag vaknade av att jag kunde känna värkarna genom epiduralen. Det gjorde riktigt ont. Då bestämde vi att vi skulle ringa mamma. Hon fick skjuts med Erics föräldrar och var snart där. Då stannade det upp litegrann men sedan körde det på igen och det var snart dags att pusha. 

Med Lilja så pushade jag nära två timmar. Jag hoppades att det skulle gå snabbare med nummer två vilket det också gjorde. Under fyra värkar och 20 minuter så var bebisen ute. Doktorn utropade att detta var en jättestor bebis. Eric berättade senare att han hade aldrig sett mig så bestämd på att avsluta något. Mitt ansikte hade varit helt förvridet haha. Men ut kom bebisen i alla fall och ganska fort gick det. Det gjorde riktigt ont men bättre än sist gång med Lilja. 

Så fort bebisen kom ut lade de henne på bröstet och hon började snutta direkt. Tänk att de vet precis vad de ska göra. Det var en helt otrolig känsla att få hålla min bebis efter all denna tiden då man har gått med henne i magen. Känslan och kärleken är så stark!

Sofia Rose Hollems kom till världen den 30:e april, 2014 klockan . Hon vägde 9 lbs 8 oz (4445 gram) och var 21 1/2 in (54.5 cm) lång.

Lugnet före stormen när vi var upp vid nya huset.

Min storbebis!!!

41 Veckor Gravid

Jag tänkte att jag skulle berätta om min slutgång på graviditeten och födseln i och med att det är ganska stora nyheter ändå :) och någonting som jag vill kunna se tillbaka här på bloggen. Jag älskar att bloggen är lite som en dagbok. Självklart dokumenterar man inte allt och berättar om alla sina djupaste tankar eller hemligheter (inte jag i alla fall :)), men det är något som man kan se tillbaks på och referera till vilket har varit väldigt roligt för mig. Jag tror det kan vara väldigt kul för mina barn sedan också att titta tillbaka på vad deras mamma skrev och hur jobbiga de var osv ;).

Jag blev i alla fall hela 41 veckor gravid. Det är inte något som jag skulle rekommendera :) men det går ju inte att göra så mycket åt. Jag tror att när man mentalt har ställt in sig på att man inte kommer gå längre än 40 veckor så blir det väldigt tradigt när det går över tiden (även fast det är lika vanligt att föda 2 veckor innan eller 2 veckor efter 40 veckor) inte nog med det, man är ju så obekväm, har svårt att röra sig, svårt att andas, svårt att sova, kissar konstant (på nätterna) och så är man så stor. Jag svällde upp som bara den, den sista veckan. Mina närmaste sa till och med "WOW" när de såg mig. Tyvärr tog jag inget kort den sista veckan. Så typiskt. Då skulle ni få se. Jag gick upp närmare 50 lbs med Sofia vilket är nära 23 kg. Med Lilja gick jag upp 35 lbs (15.9 kg). Inte så konstigt kanske med alla "glassnätter" jag hade.

Jag hade en massa förvärkar (starka och ganska regelbundna) säkert 2 veckor innan jag födde, så kallad "false labor." Jag vet inte hur många gånger jag trodde att "this is it," men det var aldrig "it." Frustrerande då man är så redo! Samtidigt som allt detta pågick så höll vi på att packa inför flytten. Jag vet, bra timat eller hur?! Vår lägenhet var så fruktansvärt varm från och till så både jag och mamma höll på att dö. Mamma fick nog till och med "heat stroke" ett par gånger. Hon var riktigt dålig. 

Då jag gick till doktorn för min 40 veckors koll så sa han att han kunde göra en hinnsvepning på mig för att sätta igång saker och ting. Tydligen funkar det för en del men inte för andra. Jag sa nej då jag kände att jag ville att saker och ting skulle sättas igång naturlig. Vi bokade in en dag då vi skulle sätte igång födseln också följande vecka. När jag kom hem då kände jag att jag skulle ha sagt ja till hinnsvepningen, då jag var så obekväm. Jag gick tillbaks nästa dag och fick en hinnsvepning. Om det fungerar då ska födsel sätta igång inom 24 timmar. De 24 timmarna gick för mig utan att något hände så klart. Frustrerande!

Några dagar senare kom min kompis "Big Chick" och hälsade på. Hon hade läst om så kallade "pressure point massage" på fötterna som naturligt kan starta födseln. Så hon började massera mig. Hon masserade säkert i en 2 timmar. Det var hur sköööönt som helst med fot massage. Hoppas hon inte var för äcklad :) för jag var så svettig haha. Efter de två timmarna så hände något tro det eller ej. Jag började få värkar, som verkade bli mer regelbundna och komma tätare ihop men senare slutade de helt. Faaaaan liksom!

Två dagar senare så åkte mamma och jag upp till det nya huset (som Eric bygger) och han skulle ge oss en tour då en del av huset skulle vara klart i alla fall. Jag såg då att jag skulle i alla fall ha en sovrum att sova i med Lilja och ny bebis. När vi sedan åkte därifrån så började värkarna köra igång. De var också väldigt regelbundna från första början. Närmare 6 minuter mellan de. De gick snabbt till 4 minuter och blev starkare och starkare tills det var 2 minuter mellan vissa. Eric och jag gick ut på en promenad för jag ville verkligen inte att det skulle sluta vid det här laget. Till slut var det dags att åka till sjukhuset :).

Jag tror allt det här var mentalt. När jag såg att huset var ganska färdigt i alla fall så slappnade jag nog av och kände att jag kunde föda den här bebisen. 

Fortsättning följer....

40 Veckor Gravid

Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva vecka 40 då det har varit lite komplikationer nu på senare tid under graviditeten men idag är jag 40 veckor plus en dag. Kortet nedan togs igår då jag var 40 veckor exakt. Nu får jag verkligen säga att det börjar bli tradigt. Jag har svårt att röra mig. Att ta mig upp ur soffan eller sängen är en utmaning. För att inte tala om att röra sig från en sida till en annan när man redan ligger i sängen. Jag känner mig som en strandad val. Allt är jobbigt och jag är trött non stop. Ibland får jag vissa intensiva ögonblick då jag är stålkvinnan och kan göra och orka precis allt. 

För några dagar sedan vaknade jag upp jättetidigt och började städa hela huset. När Eric vaknade och der var daga för honom att gå till jobbet hade jag hunnit städa, tvätta kläder, dammsuga, diska, fixa Erics lunch, fixa frukost till alla och bakat en paj. Han undrade verkligen vad det var som var fel då jag ABSOLUT inte är en morgonmänniska. Jag antar att jag fick den här "nesting instinct" som kan komma över en när det är nära till födsel och man vill fixa allt innan bebis ankomst. 

Igår hade jag tid hos doktorn. Han erbjöd sig att "sweep the membranes" för att kickstarta födseln men jag nekade då jag ville att det skulle starta naturligt. Sedan när jag kom hem började jag läsa på internet om att det kan vara farligt för bebis av olika anledningar att gå över tiden för mycket. Jag blev så paranoid då jag har haft hemska drömmar om födseln osv och tänkte att om de räknat fel på beräknat datum kan jag ju vara ännu längre gången än 40 veckor. Jag kunde inte sova igår natt och bestämde mig idag för att gå tillbaks och göra den proceduren. Den fungerar tydligen bara på 50% av patienterna. 

Hittills verkar det som att jag är den delen av de 50% som det inte fungerar för. Ingenting har direkt hänt hittills. Vad som kan hända är att födseln sätts igång såsom den skulle göra fast några dagar tidigare. Tydligen om det här ska fungera så ska det hända något inom 24 timmar. Men som sagt ingenting har hänt hittills och det har gått nästan 8 timmar sedan jag gjorde det. 

Nu har vi också bokat in en dag så jag ska bli "induced," den 1:a maj om ingenting händer innan dess. Jag kan inte förstå att det redan snart är maj. Detta kanske blir ett majbarn men jag hoppas dock inte det :). Orkar inte!!! 

Påskhelgen

En glad försenad påskhälsning till er alla. Hoppas ni har haft en underbar påskhelg. Det har vi haft. Det började med Easter Egg Hunt i lördags då alla barnen får gå på jakt efter ägg. Lilja tyckte det var jätteroligt men blev tyvärr väldigt skrämd av påskharen. 

 I söndags så gick vi till "Sunken Gardens" för påsk kyrkoservice, dit vi har gått i alla år sedan jag kom hit till USA och först träffade Eric. Efter det åkte vi hem till James och Laurie för påskfirning. Det var så mycket god mat. Mamma och jag bidrog med gröna bönor gratäng (som verkar finnas på vartenda högtidsbord) och med en god fruktsallad med grädde och vaniljglass. Jag åt tills jag storknade. 

Idag Annandag Påsk (som inte firas här) så har vi mest tagit det lugnt. Vi tog Lilja till parken under dagen men annars har dagen varit mest soft. 

Hoppas ni alla har haft en härlig ledighet. Jag har hört att vädret i Sverige har varit på topp och att våren är på god väg. Så härligt!

Lilja skrämdes ihjäl av Påskharen!

Lilja träffade sin kompis Alexander och Kaleigh!

Sunken Garden

Liten äggkorg för en liten människa.

Hemma hos James & Laurie för påskfirning.

Laurie hade gjort så fint!

Det blev även en till liten äggjakt!

En glad påsksmurf!

Annandag Påsk!

Mamma

Mamma är här och jag kan inte beskriva med ord hur glad jag är. När man bor så himla långt ifrån varandra så är det helt underbart att kunna spendera så mycket kvalitetstid med varandra. Det känns också otroligt härligt med den här hjälpen jag får nu när mamma är här. Man känner sig ju också mycket mer bekväm med att säga vad man vill att hon ska hjälpa till med osv :) än hur det känns med de flesta andra. Ibland känner jag mig som en slavdrivare men hoppas att jag inte är det i alla fall :).

Nu är jag 38+5 dagar gravid och önskar att den här bebisen vill komma ut snart. Jag är totalt över den här graviditeten nu och så redo att få träffa vår lilla prinsessa (som Eric nu tror är en pojke och att doktorn har haft fel).

Den senaste veckan så har vi i princip kommit in i våra rutiner här och mamma har redan börjat packa och greja för mig. Igår var vi i Ventura och Oxnard för sista minuten ärenden innan bebis. Var där förra veckan och ska dit idag igen haha. Har en del saker som måste lämnas tillbaka.

Här kommer de bilder jag har tagit hittills sedan mamma kom. 

Här är vi på sjukhuset och registrerar oss inför födseln så man inte behöver sitta med en massa pappersarbete när man kommer in med värkar.

Vår lägenhet blir så varm att man förgås så en dag när det var som varmast åkte vi upp till vårt framtida boende och satt där. Snygg mage och cankels, eller hur :).

Mamma fick klippt sig och blev jättenöjd!

Vi träffade min nya lilla "niece" Everly och de andra kusinerna för en rolig stund på karusell och ankmatning.

Kusinkärlek!

Lilja var redo för födelsedagsparty. Roligare kan man nog inte ha. Till det hopphuset får vi ta henne igen!

KK öppnar sina paket!

Out and about! Vi kollade in den nya Public Market i Santa Barbara som i princip är som en saluhall. Det var helt super. Dit kommer vi garanterat gå igen. Påminner om hemma.

Jag och min smurf som har börjat bli väldigt avundsjuk det senaste. Jag undrar om hon kan känna av att det är något på G. Hon har blivit fruktansvärt mammig det sista.

37 Veckor Gravid

Idag är jag 37 veckor och 2 dagar gravid. Kortet nedan togs i torsdags då jag var 37 veckor gravid. Jag är fortfarande på bed rest men det verkar som att det hjälper i alla fall. När jag var hos doktorn i fredags så var mina värden lite bättre :). Nu kan jag bara säga att jag längtar tills allt är över :). Så var det med Lilja också, att man liksom kommer till en gräns då man inte vill längre. Men samtidigt så hade det varit jättebra om bebis hade kommmit som planerat då jag har en del saker jag skulle vilja fixa med innan. Vi har fortfarande en massa packning att göra, sälja av en hel del möbler och sist men inte minst så har jag en massa pappersarbete att klara av. Aaaahhhh det där pappersarbetet är något som jag inte vill göra men måste.

Jag känner att jag mår helt ok. Jag är lite trött (vilket är ju förväntat vid det här laget), har fortfarande lite huvudvärk ibland och blir ganska så svullen i händer och fötter från och till. Alltså svullnaden kan vara grav - tänk Miss Piggy!

Imorgon kommer mamma! Weeehooo! Ska bli så roligt. Vi får se hur Lilja reagerar imorgon när hon får se mormor på flygplatsen. Vi pratar ju över FaceTime jätteofta så jag skulle tro att hon känner igen henne och rösten speciellt. Läääängtaaaaar!

Åh där har vi en liten smurf i bakgrunden som ville vara med på bild :)

Sneak Peak Maternity Pics

Här kommer några pics som vi tog i söndags som Leslie skickade till mig. En liten sneak peak...

34 Veckor & 5 Dagar Gravid

Det går mot sitt slut nu. Härligt måste jag säga men samtidigt så har jag en hel del saker som måste tas hand om innan bebis kommer. Så håll tummarna att bebisen kommer då hon ska. 

Den sista tiden har jag känt att saker och ting har blivit mycket jobbigare. Att bära på Lilja, eller städa, gå promenad osv. Vad jag än gör så känns det jobbigare än vanligt men det är ju så klart inte så konstigt. En annan inte så rolig sak är att jag har super svårt att sova på nätterna. Jag kan vakna mitt i natten och inte sedan kunna somna om. Väldigt frustrerande. 

Igår hade jag tid hos doktorn och fick där tyvärr lite dåliga nyheter. Jag hade fått protein i urinen och även högt blodtryck. De skickade mig till labbet för fler test och imorgon så ska jag till doktorn igen för att se att det inte är något som kallas för preeklampsi. Jag har haft en hel del huvudvärk med den här graviditeten också vilket inte är bra i samband med ovanstående symptom. Det skulle verkligen vara försmädligt om det skulle vara något sådant då man måste hålla sig i sängen mestadels eller på sjukhuset så att de kan hålla koll på både mig och bebis. Hur ska det gå till när man har en två-åring att ta hand om? Nu så oroar jag mig så klart över bebisen också då det påverkar denne med. Jag kan inget annat än att hålla tummarna inför imorgon och hoppas på det bästa. 

Är det någon av er som har haft preeklampsi och i så fall vad är er historia? Skulle vara himla spännande att höra. 

Liljas Födelsedag

Liljas födelsedag gick som sagt av staplen i lördags. Vi hade bestämt en park där vi skulle vara och det är "first come first serve," så Eric åkte dit klockan sju på morgonen. Parken var tyvärr stängd då så han fick vänta en timma på att "The Ranger" skulle komma. När parken väl öppnas så visar det sig att någon har varit där mitt i natten och satt upp för ett party. Alltså så jäkla irriterande när man är inställd på någonting och man har mappat ut hur allt ska vara i huvudet. Men det fanns ingenting annat att göra än att ändra planerna. Tvärs över vägen fanns det en del av parken som var ledig så det fick bli det. Tråkigt när det inte blir som man har tänkt sig men men.

Lilja hade en jättebra dag i alla fall. Parken var ganska så pass inhängd vilket var skönt för man slapp spendera all tid att kolla efter barnen. Vilket som dock var skönt var att alla tog hand om henne, morbror Phil, faster Laurie, kusinerna, Susanne, morbror Phil så det gick ingen ö på henne, och jag kunde mer eller mindre slappna av och prata med gästerna lite grann. 

Det här året bestämde vi oss för att förenkla allt så det blev inget matlagande eller bak för mig. Eric grillade burgare och korv och så hade vi en sallad. Tårtan köpte jag :). Men trots att vi förenklade allt så var det ändå en miljon grejer att fixa med. Men det är väl så det är. Det var lugnt och härligt i alla fall, och ingen speciell stress. 

Jag kan inte fatta att ett år till har gått förbi och att min smurf är hela två år gammal. Grattis till min lilla älskling!

Skyla ville hellre pussa på pinatan än slå den :). Först hade jag tänkt att köpe en elefant pinata i och med att Lilja absolut älskar sin "Binky" elefant men samtidigt så hade ju det kunnat fått förödande konsekvenser då poängen med pinatan är att man ska slå den tills den går sönder. Vet inte riktigt vad Lilja hade tyckt om att slå sönder sin bästa vän. Lite konstig tradition det där med pinatan då man slår sönder ett djur, människa etc.

Hehe!