Energitjuvar

Energitjuvar, ni vet sådana människor som man känner sig helt slut och tom på energi efter man umgåtts med. Sådana människor som bara tar och aldrig ger. Sådana människor som hellre lyssnar på sin egen röst än din. Sådana människor som helt enkelt suger musten ur dig och får dig att må dåligt efter du har spenderat tid med de...

...Jag bara ORKAR inte med sådana människor längre. Jag är så trött på de. Och har helt bestämt mig för att inte umgås med de längre. Det har helt enkelt varit tid att sålla litegrann i vänskapskretsen, eller bara låta vissa förhållanden rinna mer eller mindre ut i sanden. Jag har pratat med en killkompis om det här som har gjort på precis samma sätt. Vad är poängen liksom? Det är ju inte direkt ett förhållande om det bara är ensidigt.

Sedan jag blev mamma så har inte min fritid direkt ökat, utan snarare minskat till i stort sett ingenting 😂. Speciellt efter jag blev tvåbarnsmamma. Den lilla tiden man faktiskt har väljer jag hellre att spendera med människor där man känner att det är jämnställt. Där det är ge och ta. Ibland behöver man prata om något och då vill man ju gärna känna att vännen lyssnar på en och kanske till och med ger en råd, självklart så ger man tillbaks när den andra vill prata. Det behöver inte heller handla om att man har stora problem man behöver prata om utan bara när man har en konversation så känns det ju bra när det går fram och tillbaka, då man kanske får en fråga om hur man mår och till och med en följdfråga. Eller vad säger ni haha?

Enligt min erfarenhet så finns det väldigt många människor som är på det här sättet, som bara dumpar allt på en, där man sitter och lyssnar men väljer att inte lyssna tillbaka. Det finns ingen anledning att man ska behöva leva som på gymnasietiden längre när man är över 30 år gammal 😆. Man väljer nu sina kompisar med omsorg. Det gör jag och det hoppas jag ni också gör.

Har ni varit med om energitjuvar? Hur hanterade ni det?

Ut med saker & In med frid

Jag håller fortfarande på att organisera här hemma och donera/sälja allt som vi inte behöver i min quest på ett lugnare sinne. En sådan otrolig lättnad faller över mig när jag gör mig av med saker vi inte behöver eller tycker om. Och sedan när det är borta blir allt så mycket lättare att hålla ordning på. Till exempel så hade vi ALLDELES för mycket handdukar och lakan, jag gjorde mig av med mer än hälften av handdukarna och sparade bara ett par lakan så att man har att byta i sängkläderna om det ska vara så. Nu när jag tvättar de handdukarna vi har, viker de och går till skåpet för att lägga in de så är det en öppen plats för de och jag kan lätt lägga in de utan att knöka saker och ting. Jag blir så glad varje gång. Töntigt kanske haha men det blir jag. 

Igår fick jag donerat en massa böcker jag redan läst eller som jag antagligen aldrig kommer läsa, de ligger bara där och nu när vi läser böcker (vilket händer så sällan, skäms nästan och vill bli bättre på att läsa böcker men det finns nästan ingen ork när dagen är slut) så köper vi de elektroniskt. Jag måste säga att det kändes ganska sorgligt att göra mig av med böckerna då de känns levande på något sätt och något som man kanske inte ska göra sig av med. Men idag kände jag mig så glad när jag visste att böckerna inte fanns där längre :). 

Jag vill ha superordning här hemma (nästan kanske lite maniskt) men det gör att jag mår bra, att allt har sin plats, det blir så mycket lättare så, speciellt när livet är ganska kaotiskt för tillfället. Det känns som att hjärnan lugnar ned sig då. Jag har lästa en del om det här med minimalistiskt leverne och har man ett hem med bara det man behöver, utan en massa clutter så kan man fokusera sin tid på annat istället. 

Det här med att gå in med skor...

Som ni säkert vet så går amerikanarna rakt in i huset med skor på. Det är ju något som vi absolut inte skulle få för oss hemma i Svedala. Nu under många års tid så har vi varit amerikaniserade (eller jag, Eric är ju amerikan av default) och låtit folk gå in med skor. Jag dock, går (oftast) inte in med skor hemma, men när jag går in i andras hus (amerikaner) så behåller jag skorna på för att alla andra gör det, men går jag in i någons svensk hus så tar jag av mig skorna. Nu har vi ju varit hemma hos en massa svenskar från svenska skolan den senaste tiden och ALLA tar av sig skorna innan man går in. 

När jag först kom hit så hade jag jättesvårt med att alla gick in med skor här. Inte nog med att de går in med skor i husen, de går på mattor, lägger upp fötterna (med skor på) i soffan eller ibland till och med i sängen. Man drar ju in en massa skit utifrån och det värsta som finns är att gå runt barfota och få en massa fnas fastnande under fötterna. Men ju längre man har varit här ju mer van har man blivit.... tyvärr!

Detta har kommit på tal mellan mig och Eric många gånger under åren och jag kommer ihåg ett antal år sedan att han bad mig att folk skulle få gå in med skor för folk är mycket mer bekväma på det sättet och jag gav med mig. Men nu har jag faktiskt fått nog och har implementerat en "No Shoe Policy."

Så sorry till alla er som kommit hem hit och kunnat gå in med skor, men nu blir det andra bullar. Nu blir det väl en sådan övergångsperiod innan folk vet att de ska ta av sig skorna innan de går in och jag får säga till varenda människa hela tiden. Jobbigt :( men värt det. Så mycket renare det kommer bli, och mindre städande för min del. 

Undrar om man kan göra något för att lätta övergången, folk kommer säkert tycka man är konstig.  Kanske sätta upp en skylt eller nåt? Har någon av er utlandssvenskar haft problem med det här? Vad gäller hemma hos er? No shoe policy eller är det ok att folk går in med skor?

Du är FÖR snäll

Jag måste bara berätta om en sak som har förföljt mig hela livet och något som jag faktiskt är VÄLDIGT trött på att höra. Under hela mitt liv har jag fått höra att jag är FÖR snäll och att jag måste ändra på mig. När jag hör den kommentaren så vet jag faktiskt inte alltid hur jag ska ta den. Ibland känns det som att folk försöker trycka ned en genom att säga att man är för snäll, typ ett snällt sätt att säga att du är en pushover men i andra fall kan jag ta det som en välmening (om det kommer från rätt person och sägs på ett speciellt sätt), speciellt i situationer då man har blivit nedtryckt på något sätt och personen ifråga tycker att man borde ha stått upp för sig själv mer. 

Jag förstår själv att man inte ska låta folk trycka ned en totalt och bara bossa över en utan man måste sätta gränser, och det har jag faktiskt blivit mycket bättre på än jag var för några år sedan. Det kan nog ha att göra med att jag har fått barn och man orkar inte ta skit på samma sätt eller så bryr man sig inte lika mycket längre. Man har andra prioriteringar. 

MEN jag har kommit till terms med att jag faktiskt är en ganska (eller väldigt) känslig person som tänker mycket (kanske för mycket ibland), analyserar mycket osv men det är OK. Det är ok att vara på det sättet och det kanske kan vara bra också och det kanske är på tiden att ANDRA människor blir snällare. Det kanske inte är jag som behöver ändra på mig utan DE!?

Andningsmetod 4-7-8

Har ni hört talas om andingsmetod 4-7-8? Det ska tydligen fungera vid många tillfällen såsom när man vill lugna ned sig inför kanske ett tal, en föreläsning, en uppvisning av något slag, när man ska sova osv. Man ska lugna ned hjärtslagen och lugna ned sig själv helt enkelt. 

Det fungerar som så här att man andas in 4 sekunder, håller andan i 7 sekunder och sedan andas under 8 sekunder. Sedan upprepas det här tills man känner ett lugnande eller att man somnar. 

Jag har haft ganska svårt att somna det senaste och har letat efter tips på internet. Jag måste säga att detta har fungerat ganska så bra för mig. Det enda är att när jag andas in och håller andan blir det nästan som att jag vaknar upp lite varje gång för det känns lite jobbigt men jag kommer sedan till ett stadie då jag känner mig lugnare och slutar då med processen, sedan några sekunder senare eller kanske minuter senare så sover jag. Tror jag i alla fall, då jag inte kommer ihåg mycket nästa dag efter andningen. 

Det kanske hjälper också att man faktiskt tänker och fokuserar enbart på denna andningen då det är ganska jobbigt att hålla andan och när man sedan blåser ut sakta så räknar man ju också. Finns ju inte rum för mycket annat att tänka på i det läget. 

Har ni också problem med att sova, testa vettja :). 

DoTERRA Essential Oils

Idag var jag på en liten demonstrering hemma hos en om Doterra Oils. Jag har varit väldigt intresserad av oljor och naturliga läkemedel ett bra tag nu. Allt som är naturligt känns bättre, speciellt när man har barn. Och dessa oljor ska ju vara bra för det mesta, mot immunförsvaret, lugnande för själen, allergier osv. Jag vill gärna köpa en diffuser. Hon som vi var hos hade en diffuser med någon lugnande olja i och hela huset kändes så mysigt och lugnt. När man kommer hem till någon så känner man ju energin från de som bor i huset och det här kändes så himla bra. Jag vill också att vi ska medla sådan lugnande känsla när någon kommer hem till oss. Gud vet att det gör vi inte nu haha. Men en diffuser fixar säkert det :). På dagen har man i annan olja som citrus, ingefära etc. något som är mer uppiggande. 

Tills vidare ska jag handla genom hon som redan är medlem för jag har inte lust att bli medlem just nu med allt vad det innebär och jag har inte lust att köpa ett stort kit. Jag vill bara köpa en diffuser och ett par oljor tills jag kanske blir mer involverad i det hela. 

De ville att jag skulle smaka på en olja som jag var intresserad av som ska vara bra mot immunförsvaret (vilket vi behöver då vi blir sjuka en efter den andra här stup i kvarten) och jag fick så mycket i mig att jag trodde mina läppar och min strupe skulle brinna upp. Fick springa in i köket för att halsa vatten. Så slutade visiten haha. 

Vi fick lite goodies som ska bli kul att testa. 

Amerikanska uttryck som kan låta konstiga när de uttrycks på svenska

Under alla mina år här i USA (sedan 2001) så blir man ju oundvikligen väldigt amerikaniserad med dels hur människorna här uttrycker sig. Jag märker ofta att jag har svårt att hitta svenska ord när jag pratar med någon svensk i telefonen till exempel. Tänker jag länge nog så kommer jag så klart på det men det kan kännas jobbigt ibland för konversationen kan bli knacklig med långa pauser. Det bästa är ändå när man pratar med någon annan utlandssvensk för då kör man bara på och blandar hur som helst och man förstår varandra :). Man har liksom lagt sig till med någon sorts svengelska som är förstådd utlandssvenskar emellan. 

Jag har också märkt att det finns vissa uttryck på engelska som jag (säkert många andra) har lagt sig till med när de pratar  svenska. Ibland kan det nästan bli svårt att skilja på vad som är de svenska uttrycken och de engelska och det blir väldigt påtalande när man pratar med någon svensk. Här kommer några uttryck som jag ofta använder:

1. Du vet vad jag menar?! (You know what I mean?!) - Jag kommer ihåg när mamma var här och hälsade på att jag sa så väldigt ofta. Till slut sa mamma att "Ja, jag förstår vad du menar" (jag är inte dum i huvudet typ). 

2. Vem gör så?! (Who does that?!) - När min kompis var här och hälsade på för några år sedan så sa jag så här väldigt ofta. Hon tyckte det lät väldigt roligt :). 

3. De blåste upp något förfärligt! (They blew up!) - Det här uttrycket använder jag ganska ofta när jag beskriver att någon/några blev arga. Det används inte så mycket hemma kan jag tänka mig ;). 

4. Det var en smäll i ansiktet! (It was a slap in the face!) - Haha, det låter roligt men jag använder detta när jag vill uttrycka att man blivit behandlat dåligt etc. 

5. Med ett leende på läpparna gjorde jag det. (I did it with a smile on my face.) - Här blir översättningen lite hur som helst. En salig blandning med andra ord. Egentligen skulle ju översättningen vara med ett leende på ansiktet men det tycker väl till och med jag låter FÖR konstigt :). 

6. Ett recept för katastrof. (A recipe for disaster.) - Ett uttryck som används då man vet att det som ska/kan hända kan falla platt som en pannkaka.  

7. En bomb hade droppat! (A bomb had dropped!) - Det här uttrycket använder jag på två olika sätt. Antingen när man vill beskriva att till exempel ens hus inte ser klokt ut och behöver städas eller när man tycker att saker och ting går för bra för att vara sant och man väntar då på att "bomben ska droppas" (sad but true). 

Det finns säkert en massa fler uttryck som inte jag kan komma på nu på rak arm. Kan ni komma på några?

Att vara glad för det man haver...

Jag tror en av hemligheterna till att vara lycklig i livet är att vara glad för det man har. Man kan alltid önska sig mer materiella ting, bättre boende, mer pengar, bättre förhållande, bättre vänner osv. men om man hela tiden fokuserar på det man inte har istället för att uppskatta det man faktiskt har, så tror jag att man kan gå miste om många underbara ting i sitt liv. Självklart har alla uppåt och nedåt perioder i sitt liv. När man är i en nedåt-period så är det inte alltid det lättaste att vända på spiralen, men har man inte varit där nere så vet man heller inte hur bra det kan vara där uppe. Jag tror också att det dels handlar om ens attityd. Bestämmer man sig för att vara glad och uppskatta det man har så följer lyckan sig naturligt efter det. 

Livet går upp och ned men lyckan kan bestå, om man bestämmer sig för det. 

Morgonmänniska eller Nattmänniska

Är ni morgonmänniskor eller nattmänniskor? Jag är helt klart nattmänniska. Är det något jag avskyr så är det tidiga morgnar. Nu, med två bebisar så är man helt klart uppe tidigt - varje dag även helgerna. Att ligga och dra sig är ett minne blott. Jag vet inte ens vad det betyder längre. Nu gäller det att sätta sig upp i sängen rak som en fura på en gång. Jag hade hoppats att man till slut skulle vänja sig vid att gå upp tidigt. Men icke! Nu efter Eric började sitt nya jobb så har jag gått upp ännu tidigare än innan till och med. Efter en hel vecka så känns det fortfarande lika illa att gå upp tidigt. Jag menar jag går upp INNAN de små vaknar. Jag försöker att lägga mig tidigare så att jag får sova lika många timmar som innan. Men det hjälper inte. När jag jobbade och behövde vara på jobbet klockan 7 så vande jag mig heller aldrig vid de tidiga morgnarna.  Jag håller hoppet uppe ändå, kommer kämpa in i det sista och hoppas till slut att jag vaknar kl 5:55 med ett leende på läpparna ;). Jag vet inte, det kanske inte ens morgonmänniskor gör!?

När jag väl kommer upp dock och har fått mitt kaffe, suttit lite i soffan, kollat email, instagram, Facebook, lite nyheter så börjar jag sakta men säkert komma till liv. Och det är väldigt skönt att vara uppe tidigt (när man väl vaknar), man har hela dagen framför sig, sitta och tänka, luften ute är lite mera brysk. Och man kan titta på soluppgången, vilket jag gjorde idag. Det var inte helt fel. Men nu är jag fortfarande lika trött. Måste hälla upp mera kaffe nu. 

Idag ska vi försöka baka för tisdagsgruppen (om vi hinner), MaryAnn kommer att hälsa på och vi ska iväg på ballett för första gången :). Har tyvärr inga balettkläder till Lilja idag men det får bli till nästa vecka.

Ha en fin tisdag. 

Jag orkade inte ta upp telefonen för att ta ett kort när solen tittade fram men jag lovar jag satt där redan då!

Det här med att lyssna...

Är det något som är mer frustrerande är att prata med någon som inte lyssnar. Jag har faktiskt upplevt att många amerikanare är på det viset. Man ska gärna höras och synas men man verkar ha svårt att lyssna. Självklart drar jag inte alla över en kam, det finns ju svenskar likaså amerikanare som inte lyssnar och tvärtom amerikanare likaså svenskar som lyssnar. Men min erfarenhet och uppfattning har varit sedan jag kom hit att det är många som inte lyssnar vidare bra. Det finns ju ingen poäng med att ha en konversation i sådana lägen. Jag vet också att jag inte är ensam om att tycka så. De flesta av mina svenska kompisar känner precis likadant. Vi har haft långa konversationer om det då jag hoppas att vi lyssnat på varandra haha.  

Nu ska väl inte jag säga för mycket då jag glömmer vad folk säger till mig från dag till dag nu för tiden. Men jag får hoppas att det har att göra med Mommy Brain och att jag mentalt kommer komma tillbaks någon gång. 

Det värsta för mig är att när man pratar med människor som inte riktigt lyssnar, eller att man märker att de bara sitter och väntar på sin tur att prata, då blir det istället att man kastar ur sig det man vill ha sagt för att få sagt det överhuvudtaget. Det kan då verka som att man är helt knas i huvudet då man ibland behöver tänka längre än näsan räcker innan man uttrycker sig, men att man i dessa situationer känner sig stressad och skyndar sig. Orden kommer ut fel och man får inte sagt det man vill ha sagt. Men om man tar en paus och tänker innan man talar då kastar sig istället den andra parten in med det den vill ha sagt. "You snooze you lose" på ett ungefär. 

Det var så "refreshing" att träffa ett gäng svenskar i helgen. Sitta och fika och få prata till punkt i lugn och ro. Utan att man stressar ihjäl sig för att få sagt det man vill ha sagt och därför framstår som en idiot. Nej, det var skönt att vara med likasinnade. "My people" helt enkelt! :)

Är det någon som haft samma upplevelse eller en annorlunda erfarenhet?

Mommy Brain

Har ni hört talas om Mommy Brain eller Pregnancy Brain? När man är gravid då kallas det Pregnancy Brain och efteråt blir det istället Mommy Brain. Jag har haft båda och har fortfarande Mommy Brain. Om det inte är det kan jag inget annat säga än att jag är på väg att bli galen, så jag väljer att tro på att det existerar. Jag har pratat med mina kompisar också som många har upplevt det till olika grader. 

Det sägs att man kan glömma saker och inte vara lika skärpt eller ha svårt att koncentrera sig osv. Det kanske inte är så konstigt då man har ett överflöd av hormoner i kroppen och man har svårt att sova - både under graviditeten men speciellt efter barnet kommer. Och med att bli mamma så tillkommer så himla mycket saker. Man får tänka på så mycket. Bara att ta sig ut ur huset och inte glömma något är en enorm bedrift. Alla dessa sömnlösa nätter borde ju göra vem som helst konstig.

Jag har upplevt att jag har väldigt mycket sämre kom-ihågs-förmåga. Ibland kan det vara hemskt gravt då jag glömmer saker från stund till stund. Jag kan glömma min mans namn och kalla honom vid något annat namn. Jag menar hallå eller! Häromkvällen hade jag några kompisar över för happy hour och jag höll på att förväxla deras namn hela tiden. Inte bara en gång utan hela kvällen. De hade förståelse som tur var ;). 

Jag har alltid sett mig själv som en bra lyssnare som kommer ihåg vad folk berättar för mig men även detta har försämrats något extremt. Jag kommer ihåg en incident när jag jobbade då en jobbarkompis berättade en lång historia för mig om hur hon förra sommaren hade varit i Europa och spenderat en massa tid i Italien. Hon pratade säkert om detta i minst 20 minuter. Nästa dag när vi pratade så drog hon upp Italien igen och jag sa "You've been to Italy!" Alltså så pinsamt.

Nyligen så hände en liknande grej då en tjejkompis för bara några månader sedan förlovade sig. Hon berättade hela historien för mig och några andra kompisar om hur han hade friat. Ett par veckor senare var alla hos oss på middag och även några andra som inte hört historien. Vi alla satt och pratade och jag kunde inte för mitt liv komma ihåg hur de förlovade sig, men jag visste att chansen fanns att jag hade hört det förut. Jag tog i alla fall risken och frågade igen. Alla bara "Linda" och hon som förlovat sig sa till mig " You have a really bad memory." Jag hade tack och lov berättat för henne om mitt minne som försämrats den senaste tiden men det är ändå väldigt pinsamt. Folk tror ju inte att man lyssnar. 

Det kanske är så att hjärnan väljer det som är viktigast att hålla fast vid vid olika tidpunkter. För jag glömmer ju inte mina barn ;) och jag kommer ihåg det vi behöver här hemma som mat, välling, blöjor osv (oftast i alla fall ;)).

Är det någon som har upplevt detsamma? Blir man någonsin återställd?

Ögonkontroll

Idag vart vi iväg på en ögonkontroll för Sofia. Sist gång vi var hos barnläkaren sa hon nämligen att ett öga möjligtvis pekade inåt lite grand. Jag själv har inte ens tänkt på det så jag var inte så orolig. Men hon ville i alla fall att vi skulle få en remiss till en ögonläkare för att utesluta att det skulle vara något onormalt. Som tur var så verkar allt vara helt ok. Hon behöver inte glasögon eller någonting vilket jag är glad för. Eric och hans familj har alla väldigt dålig syn så jag håller tummarna för att barnen inte har ärvt något synfel. Hittills verkar allt vara bra i alla fall. 

Efter det åkte vi till gymmet och jag gick på en pilatesklass. Gud vad skönt det känns nu i efterhand. Men under tiden så strävar jag som en liten gnu. Jag känner mig alltid som att jag är värst i klassen. Även de som är jättegamla i klassen verkar kunna vända och vrida på sig i alla möjliga ställningar. Jag är otroligt stel så jag har svårt att göra vissa övningar. Min plan är nu att gå på pilates ett par gånger i veckan under ett bra tag, göra det till min rutin. Jag har försökt med det många gånger men aldrig lyckats hålla i träningen. Hoppas på bättre lycka denna gången. 

Nu är vi hemma igen och jag försöker få ihop lite lunch. Vilket inte är det lättaste kan jag be om att få tala om. Den minsta hänger i benet på mig och skriker när jag inte tar upp henne. Även om jag tar upp henne och gör vad hon vill - håller henne i alla möjliga ställningar tills hon vill ned igen. Då kan en leksak hålla hennes intresse kanske i 5 sekunder, efter det ser hon sig om efter något nytt och hittar hon inget intressant så börjar skriket igen. Hon är som en ticking time bomb. Det är bara en tidsfråga. Ibland vill jag bara slita av mig håret alltså. Jag tror att gråtandet är det värsta. Det går in i huvudet på en efter ett tag.

Jag har läst på internet hur mycket som helst för att se om det är något jag gör fel, om det kan vara något medicinskt eller vad det kan vara men jag tror att det är hennes personlighet. Och jag vet att det är många med mig som har "high need" bebisar. Jag kan inget annat än hoppas att detta lägger sig. Många jag känner som har äldre barn säger att det lägger sig till slut i alla fall. Denna lilla bebben kan konsten att suga musten ur en till den milda grad. Det tär på krafterna efter 9 månader. Vi har många bra stunder också som är helt underbara men de dåliga är väldigt jobbiga. Om någon har något tips på vad man kan göra eller ide på vad det kan vara (om det nu är något ens) skulle det vara väldigt uppskattat.

Nu har hon precis lagt sig för en liten tupplur. Vi hoppas på en väldigt lång tupplur :). 

Lite senare bär det av till happy hour. Ska bli kul och känns som att jag behöver det. 

Många kramar till er.

Den som vi älskar mer än allt annat men som kan konsten att suga musten ur en!

Artighetsskratt

Jag pratade med en gammal kompis i telefon igår som jag känt nu i över 20 år. Med andra ord känner vi varandra väl. Vi pratade om de många gångerna man har suttit i sociala sammanhang med människor och försökt skämta om något och skämtet faller helt platt. Min kompis råkade nämligen ut för detta i helgen vid flertalet tillfällen och ville sjunka genom jorden vid många tillfällen. Men det värsta är inte att ens skämt inte går hem utan att de människorna man sitter där med inte klämmer ur sig ett litet artighetsskratt bara för att. Alla människor är ju olika och delar inte samma humor men jag menar förstår inte DE hur man kan känna sig? Vill inte DE att man ska känna sig lite bekvämare?

Vi pratade vidare om att det verkar som att en hel del människor inte ser världen och dess uppbyggnad från andra människors synvinklar utan bara sin egen. Det känns lite trångsynt. De ser inte längre än till att skämtet var dåligt och här ska inte skrattas alls. Inte ens artighetsskrattas så att man undviker det här pinsamma. Men det kanske är så att dessa människor inte ser det som pinsamt alls? Det var ett dåligt skämt och det är inte mer än så. Det är istället vi som sönderanalyserar allt?

Vi tycker dock det hör till sunt förnuft att kläcka ur sig ett litet artighetsskratt i sociala sammanhang när personen ifråga uppenbarligen försöker vara rolig. Vad tycker ni? Ska man vara tyst eller ska man skratta lite grand? 

Gud vet att jag har skrattat ett otalt gånger när jag inte tyckte att skämtet var roligt, men man gör det för att vara artig. HAHAHAHAHA!