Jag pratade med en gammal kompis i telefon igår som jag känt nu i över 20 år. Med andra ord känner vi varandra väl. Vi pratade om de många gångerna man har suttit i sociala sammanhang med människor och försökt skämta om något och skämtet faller helt platt. Min kompis råkade nämligen ut för detta i helgen vid flertalet tillfällen och ville sjunka genom jorden vid många tillfällen. Men det värsta är inte att ens skämt inte går hem utan att de människorna man sitter där med inte klämmer ur sig ett litet artighetsskratt bara för att. Alla människor är ju olika och delar inte samma humor men jag menar förstår inte DE hur man kan känna sig? Vill inte DE att man ska känna sig lite bekvämare?
Vi pratade vidare om att det verkar som att en hel del människor inte ser världen och dess uppbyggnad från andra människors synvinklar utan bara sin egen. Det känns lite trångsynt. De ser inte längre än till att skämtet var dåligt och här ska inte skrattas alls. Inte ens artighetsskrattas så att man undviker det här pinsamma. Men det kanske är så att dessa människor inte ser det som pinsamt alls? Det var ett dåligt skämt och det är inte mer än så. Det är istället vi som sönderanalyserar allt?
Vi tycker dock det hör till sunt förnuft att kläcka ur sig ett litet artighetsskratt i sociala sammanhang när personen ifråga uppenbarligen försöker vara rolig. Vad tycker ni? Ska man vara tyst eller ska man skratta lite grand?
Gud vet att jag har skrattat ett otalt gånger när jag inte tyckte att skämtet var roligt, men man gör det för att vara artig. HAHAHAHAHA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar