Det här med att lyssna...

Är det något som är mer frustrerande är att prata med någon som inte lyssnar. Jag har faktiskt upplevt att många amerikanare är på det viset. Man ska gärna höras och synas men man verkar ha svårt att lyssna. Självklart drar jag inte alla över en kam, det finns ju svenskar likaså amerikanare som inte lyssnar och tvärtom amerikanare likaså svenskar som lyssnar. Men min erfarenhet och uppfattning har varit sedan jag kom hit att det är många som inte lyssnar vidare bra. Det finns ju ingen poäng med att ha en konversation i sådana lägen. Jag vet också att jag inte är ensam om att tycka så. De flesta av mina svenska kompisar känner precis likadant. Vi har haft långa konversationer om det då jag hoppas att vi lyssnat på varandra haha.  

Nu ska väl inte jag säga för mycket då jag glömmer vad folk säger till mig från dag till dag nu för tiden. Men jag får hoppas att det har att göra med Mommy Brain och att jag mentalt kommer komma tillbaks någon gång. 

Det värsta för mig är att när man pratar med människor som inte riktigt lyssnar, eller att man märker att de bara sitter och väntar på sin tur att prata, då blir det istället att man kastar ur sig det man vill ha sagt för att få sagt det överhuvudtaget. Det kan då verka som att man är helt knas i huvudet då man ibland behöver tänka längre än näsan räcker innan man uttrycker sig, men att man i dessa situationer känner sig stressad och skyndar sig. Orden kommer ut fel och man får inte sagt det man vill ha sagt. Men om man tar en paus och tänker innan man talar då kastar sig istället den andra parten in med det den vill ha sagt. "You snooze you lose" på ett ungefär. 

Det var så "refreshing" att träffa ett gäng svenskar i helgen. Sitta och fika och få prata till punkt i lugn och ro. Utan att man stressar ihjäl sig för att få sagt det man vill ha sagt och därför framstår som en idiot. Nej, det var skönt att vara med likasinnade. "My people" helt enkelt! :)

Är det någon som haft samma upplevelse eller en annorlunda erfarenhet?