... tänkte jag ta och skriva om nu. Detta lilla inlägg kommer vara baserat på min egen erfarenhet och vad jag har sett med egna ögon, upplevt själv eller hört om.
Denna diskussion kom upp när jag var hemma hos Kelly och hennes kompis och jag tänkte att det här kunde vara ett väldigt intressant ämne att ta upp här i bloggen.
Synen på giftermål är faktiskt väldigt annorlunda här i USA mot Sverige. Även om det verkar ändra sig sakta men säkert och gå mer mot Sveriges håll.
Här i USA så går man ju på dejter som ni vet. Man träffar någon ett antal gånger tills man antingen känner att man går skilda vägar eller att man tar nästa steg, vilket då skulle vara att man frågar respektive om denne vill vara "Exclusive." I sverige så på något sätt så träffas man en gång eller ett par så är man ju i princip tillsammans utan att någon behöver säga något eller fråga den andre om man vill vara exclusiva. Det bara händer på något sätt väldigt naturligt.
Jag och Eric blev tillsammans på svenskt sätt. Vi tyckte jättemycket om varandra och det var bara helt naturligt att det var han och jag. I början dock så trodde jag att man dejtade många människor på en och samma gång här i USA. Det var det jag hade hört. Så jag var osäker på om Eric dejtade 9 människor samtidigt som mig. Därför höll jag tillbaka litegrann men förstod snabbt att han inte var sådan. Han var väldigt upprörd över att jag hade tänkt så. Det finns dock människor som dejtar på det viset. De går ut med en herrans massa människor utan något som helst committment. Vilket kan vara bra för man ser vad som finns därute.
När det kommer till giftermål så fungerar det som så här i USA i de flesta fall att, har man varit tillsammans en längre tid (kanske runt 3-5 år), så antar man att den respektive (killen i de flesta fall) ska "pop the question." Gör han inte det så i många fall så lämnar man den andre, för tankesättet är att man inte vill slösa tid med någon som uppenbarligen har svår att stadga sig. Man ser giftermålet som ett slutgiltigt test.
Även efter man har "pop the question," så är det vanligtvis så att man väntar max ett år innan man gifter sig. Man går inte runt och bara är förlovad en massa år som är vanligt hemma i Sverige.
Hemma så kan man ju efter flera års tid välja att inte gifta sig med varandra. Det är inte sett som det "ultimate committment." Eller ett annan alternativ är att man inte behöver gifta sig alls, utan bara vara tillsammans resten av livet.
Jag tycker att man väljer vad som fungerar bäst för en själv. Alla är ju olika.
Nu för tiden så tycker jag, från USAs ståndpunkt och Sveriges att man tar alldeles för lätt på ett giftermål. Många tänker när man går in i giftermålet att om det här inte fungerar så kan jag ju skilja mig. Det tycker jag är helt fel syn att gå in med. Varför gifta sig överhuvudtaget då. Många tar alldeles för lätt på giftermål nu för tiden och kämpar inte när tiderna blir svåra (times get hard haha. Ibland så översätter jag direkt, kan inte hjälpa det). Många är även rädda för att ta det stora steget, vilket är förståeligt i och med att skiljsmässo siffrorna är så höga. 50% av de som gifter sig kommer sluta i skiljsmässa.
Jag tycker att man ska kämpa för ett förhållande och inte se en utväg så fort något går snett. Livet går upp och ner, så är det bara. Inget förhållande kommer någonsin vara perfekt. Nu så finns det ju självklart situationer då en skiljsmässa är ett måste. Men det jag pratar om är ett vanligt förhållande eller giftermål där saker och ting går upp och ner som livet alltid gör. Hade varit ganska tråkigt annars.
Jag kan avsluta med att vid det här laget (efter snart 10 år tillsammans) så hade jag och Eric varit skilda ett tusentals gånger redan :). Vi har gått igenom en hel del extremt svåra tider. Men det handlar om hur man tar sig igenom de och vad man gör efteråt för att förbättra sig själv eller båda två. Man växer tillsammans som inte hade varit möjligt om man tog till utvägen direkt. I slutändan blir man otroligt mycket starkare tillsammans. So keep on fighting people!!!
Här i USA så går man ju på dejter som ni vet. Man träffar någon ett antal gånger tills man antingen känner att man går skilda vägar eller att man tar nästa steg, vilket då skulle vara att man frågar respektive om denne vill vara "Exclusive." I sverige så på något sätt så träffas man en gång eller ett par så är man ju i princip tillsammans utan att någon behöver säga något eller fråga den andre om man vill vara exclusiva. Det bara händer på något sätt väldigt naturligt.
Jag och Eric blev tillsammans på svenskt sätt. Vi tyckte jättemycket om varandra och det var bara helt naturligt att det var han och jag. I början dock så trodde jag att man dejtade många människor på en och samma gång här i USA. Det var det jag hade hört. Så jag var osäker på om Eric dejtade 9 människor samtidigt som mig. Därför höll jag tillbaka litegrann men förstod snabbt att han inte var sådan. Han var väldigt upprörd över att jag hade tänkt så. Det finns dock människor som dejtar på det viset. De går ut med en herrans massa människor utan något som helst committment. Vilket kan vara bra för man ser vad som finns därute.
När det kommer till giftermål så fungerar det som så här i USA i de flesta fall att, har man varit tillsammans en längre tid (kanske runt 3-5 år), så antar man att den respektive (killen i de flesta fall) ska "pop the question." Gör han inte det så i många fall så lämnar man den andre, för tankesättet är att man inte vill slösa tid med någon som uppenbarligen har svår att stadga sig. Man ser giftermålet som ett slutgiltigt test.
Även efter man har "pop the question," så är det vanligtvis så att man väntar max ett år innan man gifter sig. Man går inte runt och bara är förlovad en massa år som är vanligt hemma i Sverige.
Hemma så kan man ju efter flera års tid välja att inte gifta sig med varandra. Det är inte sett som det "ultimate committment." Eller ett annan alternativ är att man inte behöver gifta sig alls, utan bara vara tillsammans resten av livet.
Jag tycker att man väljer vad som fungerar bäst för en själv. Alla är ju olika.
Nu för tiden så tycker jag, från USAs ståndpunkt och Sveriges att man tar alldeles för lätt på ett giftermål. Många tänker när man går in i giftermålet att om det här inte fungerar så kan jag ju skilja mig. Det tycker jag är helt fel syn att gå in med. Varför gifta sig överhuvudtaget då. Många tar alldeles för lätt på giftermål nu för tiden och kämpar inte när tiderna blir svåra (times get hard haha. Ibland så översätter jag direkt, kan inte hjälpa det). Många är även rädda för att ta det stora steget, vilket är förståeligt i och med att skiljsmässo siffrorna är så höga. 50% av de som gifter sig kommer sluta i skiljsmässa.
Jag tycker att man ska kämpa för ett förhållande och inte se en utväg så fort något går snett. Livet går upp och ner, så är det bara. Inget förhållande kommer någonsin vara perfekt. Nu så finns det ju självklart situationer då en skiljsmässa är ett måste. Men det jag pratar om är ett vanligt förhållande eller giftermål där saker och ting går upp och ner som livet alltid gör. Hade varit ganska tråkigt annars.
Jag kan avsluta med att vid det här laget (efter snart 10 år tillsammans) så hade jag och Eric varit skilda ett tusentals gånger redan :). Vi har gått igenom en hel del extremt svåra tider. Men det handlar om hur man tar sig igenom de och vad man gör efteråt för att förbättra sig själv eller båda två. Man växer tillsammans som inte hade varit möjligt om man tog till utvägen direkt. I slutändan blir man otroligt mycket starkare tillsammans. So keep on fighting people!!!
I just must say, that is such a pretty picture! So nice! ;) You gusy looks so in love and you are absolutley right, marriage is a big deal and it is very fun to see that you guys have been togehter for so long!
SvaraRadera